Men nu äre bara besvärligt!

Jag är så sugen att hoppa av skolan och börja jobba, se till att mitt liv rör sig framåt igen! Visst är det bara ett tomt hot, jag är alldeles för feg, tråkig och disciplinerad för att kunna hoppa av skolan men ändå!

Jag trivs så otroligt bra hemma med familjen men samtidigt håller hela situationen på att driva mig till vansinne!

Jag funderar även på om jag kommer vara skadat gods permanent resten av mitt liv! Inkapabel att bli bubblande rosa molningt kär och lycklig!

Jag längtar i svaga stunder tillbaka till det hårda livet, full rulle från morgon till kväll och en "to do" lista som aldrig blev mindre än hur mycket jag avverkade, men då också de små guldkornen --> skoteråkning till gapakojan tillsammans med A och E-M, grilla korv eller varför inte helt plötsligt åka och titta på isracing! Köra fast ute i ingenstans med skotern eller försöka med omöjliga offroad klättringar med en oversized pick-up! Långt ifrån lycklig men mycket underhållen och upptagen..

Vill verkligen föra mitt liv vidare mot trygghet och kärlek, men är livrädd för att åter igen bli sårad, eller att jag lurar mig själv igen- ignorerar den lilla tanken- den lilla tanken som redan från dag 1 ifrågasätter.. BLÄBLÄBLÄ!

Som avslutning på denna deprimerande dag har jag precis tryckt i mig två mackor, vrålhungrig börjar jag breda den tredje när jag ser att den är alldeles vitprickig av mögel. Kastar bort brödpåsen och går fortfarande och funderar om jag ska gå och stoppa fingrarna i halsen och försöka få ur mig de två mögliga mackorna jag redan hunnit trö i mig i blindo!

Saknar alla mina gamla vänner, saknar bygdegårdsfesterna, saknar fjälls och mitt pimpelspö! Önskar jag fick ha mitt liv som det var då jag var sexton, utan olycka, besvikelser och brustna hjärtan.. Då man bara tog dagen som den kom och personer bara för det de var.. Då hjärna och hjärta var perfekt samspelta, nu verkar det bara finnas val, hjärna eller hjärta, hjärta eller hjärna...?

Tunes: Let Er' Rip - Dixie Chicks