Besparar eder alla att slippa lyssna på detta dunka dunka rap i höga tonarter och lägger istället ut texten. Visst kan man inte undgå att se på formuleringarna att det inte är något textgeni som har knåpat i hop raderna och budskapet förtjänar kanske egentligen lite mindre nödrim och slangord men dock, här kommer det:

And no one knows
Why I'm into you
Cause you'll never know what its like to walk in our shoes
And no one know, the things we've been through
Can never measure up to half of what I put you through
That's why we'll break through

And I don't care what they say
I'm gonna be with you
I'm gonna be with you
I wanna be with you
And I don't care what they do
I'm gonna be with you
I'm gonna be with you
I'm gonna be with you

You are everything in my life see the joy you bring
And ain't no one I compare you to
And I know that you will never walk away from me no matter what
And that's why I plan to do the same thing for you
And I want you to know

Ibland kan jag bli så irriterad att jag blir irriterad på min egen irritation.. Någonting inträffar (när jag åkte på jobbet ikväll hade jag god lust att hänga ut både personer och händelser, med detaljer, i inlägget men den irritationen har avtagit) som genast följs av en irritationskänsla, kruxet då är att irritationen som uppstår då oftast är en snabbt övergående struntsak till irritation, mer kanske ett konstaterande av missnöje än en irritation till och med.

MEN irritationen som efterföljer grund-irritationen gör att jag blir irriterad över att jag ens reagerat från första början.

Jag börjar anklaga mig själv inombords för att bete mig som en riktig surkärring, jag börjar sedan att mentalt smutskasta den person som orsakat missnöjet, metoden att försöka svartmåla den personen lite svartare än vad jag själv är för att inte se lika svart ut i jämförelse, otroligt nog så fungerar den metoden högst tvivelaktigt och dessutom blir jag irriterad på mig själv för att jag tänker så fula tankar om den andre personen.

Sedan så spelas ett litet Greatest hits- medley på liknande irritations situationer från förr upp i tankesalongen, vilket späder på irritationskänslan ytterligare.

Vidare så leder detta till att jag blir irriterad på att jag aldrig verkar lära mig att undvika att klampa in i den här onda cirkeln gång på gång.

Vid det här laget börjar det bli väääldigt svårt att hålla mungiporna rättvända och inte avslöja allt som försigår innanför pannbenet för den stackars människan som förmodat helt oskyldigt orsakade det lilla missnöjet från början!

Men mer som regel än undantag, brukar jag inte behöva kämpa länge alls innan de magiska orden som alltid raserar fasaden uttalas:

"Är du sur?"

Well, nu när jag har fått gjort mig lite rolig på min egen bekostnad och förmodligen sett till att alla personer i min närhet antingen kommer att börja överanalysera eller undvika mig, kan jag avrunda med att slänga ut en bild på mig själv i skrivande stund.

Peace

"When I call your name, girl
It starts the flame burning in my heart
Tearin' it all apart
No matter how I try
My love I cannot hide

Sugarpie honeybunch
You know that I'm weak for you
I can't help myself
I love you and nobody else

Sugarpie honeybunch
I'll do anything you ask me to
can't help myself
I want you and nobody else "

Tunes: The Four Tops - I can't help myself

Det kommer liksom ögonblick i livet när man inser att steget till "Tant" inte är alltför långt..

Ringde min Mor tidigare idag där inledningen i vårt samtal helt tillägnades att diskutera färg och konsitens på motsvarandes förkylningssnuva. Egentligen kanske inte själva innehållet är särskilt tantigt utan mer sättet vi diskuterade det hela på.. Strunt samma! Uppenbarligen är mina hjärnceller för inbäddade i lätt flytande ljusgult genomskinande snor för att jag ska klara av att återberätta samtalet. Vad jag däremot inte har problem att återberätta är samtalet jag fick av A-K på Kommunal igår "Hej Malin, ser att du inte har betalt din medlemsavgift för Maj-månad" observera min spontana reaktion här -> "Men gosse kär! Vad är det jag hör? Jag måste få be att få ursäkta mig ödmjukast" Alltså seriously!? Vilket jävla århundrade snackade man på det viset? Well, måste dock medge att kvinnan i andra luren då blev bra mycket trevligare i resten av samtalet.. hmm..

Det som känns skönt är att jag inte är helt ensam i min årskull att slänga ur mig uttryck som bäst-före-datumet har utgått sedan länge på.. Vill minnas en lördag för inte allt för länge sedan, jag och min jämngamla (svarthåriga, svartklädda, piercade-hårdrocks-)väninna är påväg till en förfest, hon snubblar till i en trapp och utbrister "Gudars skymning!" Va!? Haha! Var som att se en sjukt dålig översättnings censurering på s@*T¤ns J@v*?$ F*@&ck!!

Weell, har en otroligt bra förkylningsdag i solen iallafall, spelar soundtracket från Country strong om och om igen och sjunger för fullan hals, kombinationen lagom hes-lagom nasal och lagom lock för öronen gör att jag känner mig som värsta Jill Johnson! Dessutom är byn lagom tom på folk så jag kan vara Jill Johnson utan risk att bli bevisad motsatsen åtminstone till 15 tiden i eftermiddag.

Peace out!

Tunes: Shake that thing -  Gwyneth Paltrow

Sitter på sjukhemsavdelningen, vikarierande på min gamla arbetsplats, i mörkret och skriver. Regnet fullkomligt öser ner i augustinatten som är lika mörk som motsvarande i November. En gammal pendelklocka tickar på väggen och från rummet intill hörs 1940-talets hetaste svordomar och hatord flöda ur en farbror som uttrycker sitt missnöje frikostigt.

Kan inte annat än att konstatera att jag i skrivande stund har en tendens till ett leende i mungiporna. Känslan av hemtrevnad är häpnadsväckande, lokalen känns varm, inte så "varm" som har sin orsak i kommunens ovilja bekosta ventilation och aircondition, utan "varm" på ett välkomnande och hjärtevärmande vis. Doften är ren utan att vara klinisk och steril, ja, som ett städat hem helt enkelt.

Från andra delar av huset lyser lamporna upp gardiner och blommor i de ombonade fönstergluggarna.

Trivs är precis vad jag gör. Jag är glad att jag är just här, just i natt.

Dock vet jag att jag inte borde. Det här är inte ett yrke man trivs med, sällan man ens är nöjd med, oftast ett som bara får duga och håller mina personuppgifter borta från kronofogdens register. Definitivt är yrket ingenting att vara stolt över, en tillfällig lösning som för de flesta blir permanent, aldrig frivilligt vald, alltid bortförklarad - för att generalisera.

Jag träffar mina medarbetare för en snabb kopp kaffe där samtalsämnet sedan länge är givet. Ändå upplevs natten som en frizon i sammanhanget. Arbetstiderna är alltid demsamma, personalstyrkan likaså och därav kretsar samtalet mest kring dagpersonalens situation.

Vilda diskussioner om enskilda personers missöden, allmänna anklagelser gentemot politiken och beklagande ord om de boendes utsatthet studsar över kakfatet.

Det som slår mig när vi sklijts åt och jag till min tysta hörna återvänt är hur olikt andra arbetsplatsers "snackisar" detta varit.

Först och främst för att lön/betalning/ersättning varit helt frånvarnande. Alla vet att detta är ett lågavlönat yrke, that's it! Ibland hör man någon vänlig utomstående utbrista att "ni är minsann värda en banktjänstemanna lön", men att det mer är en social gest av uppskattning, i stil med kommentarer kring vädret - lätt att kommentera - omöljig att påverka, råder det ingen tvekan om.

Att "avancera", bli befodrad, få löneökning, tjänsteresor, längre luncher, firmabil eller förmånsrabatter finns det inte på världskartan plats för i konversationen heller.

Den röda tråden verkar vara den ständiga känslan av otillräcklighet.

Inte tillräckligt kvalficerad för att vara medbestämmade

Inte tillräckligt utvilad för att orka gå på jobbet

Inte tillräckligt betrodd för att själv få prioritera

Inte tillräckligt uppskattad för att ta initiativ

Inte tillräckligt inspirerad för att utvecklas

Inte tillräckligt sedd för att vilja bli ihågkommen

Inte tillräckligt ihågkommen för att bli saknad

Du har ett jobb som ingen ser upp till dig för

Du har en lön som är svår för andra att understiga

Du jobbar kvällar, helger och högtidsdagar

Du torkar skit och spya, bäddar, skurar och diskar

Jag sitter nu här och blir plötsligt nedstämd, jag tänker på mina arbetskamrater från 2 år tillbaka, en av dem ligger hemma sjukskriven - utbränd, en annan har börjat äta sömntabetter och en tredje antidepressiva läkemedel, för en annan tar den 45 minuter långa hemresan nästan 2 timmar, då utmattningen tvingar henne att stanna upprepade gånger längs vägen och slockna.

Vad har hänt egentligen??!

De är fortfarande låginkomstagare med ett lågstatus yrke där de torkar skit, spya disk och golv!

Genast slängs jag tillbaka till mina första skrivna rader för natten och kan inte annat än önska av hela mitt hjärta att mina kamrater snart också får sitta och beundra värmen, hemtrevnaden och glädjen på jobbet igen..

Jag satt på tåget från Stockholm till Sundsvall och tänkte i min fruktansvärda ilska att så fort jag kommer hem ska jag avreagera allt mitt hat mot SJ i ett blogginlägg värdig en polisanmälan!

Men när jag var hemma vid halv tio på kvällen ca: 4 timmar senare än förväntat, luktade jag alldeles för illa för att inte duscha, var alldeles för fysisk understimulerad för att inte hålla om min sambo och sedan alldeles för trött för att inte gå och lägga mig..

Följande dag hade både kropp och sinne fortfarande biverkningar från resan, tillräckigt för att komponera ihop åtminstone några missnöjda rader riktade mot Svensk Järnväg.

Men innan jag hade fått i mig någonting ätbart hade stanken från tvättkorgen spridit sig alldeles för långt i huset för att jag inte skulle tvätta, golvet var alldeles för dammigt för att inte dammsugas och disktornet var egentligen alldeles för högt för att inte redan ha rasat i golvet..

Nu sitter gubben min och leker med sin alldeles nya mobiltelefon, något sådant där touch-skrot som jag otåligt ser fram emot att få mobba honom för när den lilla makapären tycker det blir lite för kallt ute eller lite för trångt i byxfickan för att fungera. Jag passar på att sätta mig ner och skriva men mina känslor gentemot tågtransportörerna har svalnat så pass mycket att jag inte kan återberätta helvetes-resan med rättvisa..

So for this time, one more drop in the bucket..

"Hello, hello, baby
You called, I can't hear a thing
I have got no  service
In the club, you see, see
Wha-Wha-What did you say?
Oh, you're  breaking up on me
Sorry, I cannot hear you
I'm kinda busy"

Tunes: Telephone - Lady Gaga

Jag fick det bäst!

Tack för en Awesome helg! <3

Tunes: Don Henley: All she wants to do is dance

I tre timmar hade hon metodiskt städat i huset.

Ibland satte hon sig ner och drack en halv kopp kaffe mitt i fejningen, ibland bytte hon ut den obligatoriska mjölken mot en skvätt grädde, lite som en belöning.

Hon stod mitt i vardagsrummet och konstaterade att hon hade minst lika många timmar städning kvar innan hon avverkat varenda skrymsle med trasan, när dörren plötsligt öppnades.

Hans ögon var himmelskt blå och liksom strålade i det av yrket smutsiga ansiktet.

Hon försökte fortsätta med sina sysslor men fann sig själv upprepade gånger stirrande på den svartklädda mannen.

Motvilligt gick hon ut i köket och hällde upp en kopp kaffe.

Hon tittade intensivt ner på den svarta drycken i muggen när hon hörde sig själv fråga mannen om hon kunde få bjuda honom på en tår.

Han tackade ja.

Hon släppte honom aldrig med blicken där de satt mitt emot varandra.

Hon älskade ljudet av mannens röst och satt som förstenad med ett fånigt leende på läpparna och lyssnade.

Mannen tackade för kaffet och återgick till att ägna sin uppmärksamhet mot kaminen i vardagsrummets hörn.

Hon kunde inte förmå sig att resa sig från soffan.

Hon satt bara där, uppmärksammade inte att kaffet hon sippade på kallnat sedan länge. 

Med sin fulla koncentration fick hon hindra sig själv från att inte rusa fram och kasta sig i mannens armar.

Så hon satt kvar.

Inte förrän mannen gick mot ytterdörren steg hon upp.

Hans ögon i dagsljuset utanför dörren tvingade henne att hämta andan, inte allt för diskret.

Han log mot henne. Hon log tillbaka.

Han lutade sig försiktigt fram och som hon plötsligt fångats av en stormvind lättade hon från marken när mannens läppar mötte hennes.

Tunes: Paralyzed - Elvis Presley

Sitter i fåtöljen efter åtskilliga minuter i garderoben och framför spegeln.

Dags att testa något nytt för den kommande middagsbjudningen hos min kära kusin. Liksom ett bra tillfälle att prova något som jag själv inte anser mig passa i, men som tydligen ska vara "en snygg outfit," eftersom värdinnan av blodsband är tvingad att älska mig vilket som. Slänger av och på mig topp efter topp och kombinerar hit och dit, sliter sönder ett par av mina absoluta favoritpar leggings och fäller en liten tår när jag omsorgsfullt placerar dem i soptunnan. När jag tillslut kan se på mig själv utan av vara utom mig av förtvivlan i spegeln har jag i farten hamnat i mina bagy-jeans och min helt enkla svarta t-shirt - better safe than sorry.

Recliner-fåtöljen i vilken jag i skrivande stund har placerat min bakdel i, har även i natt gästats av min runda gestalt. Somnade nämligen framför tv:n igår kväll mellan nio och halv tio och när det sedan var dags för sänggående vid halv tolv hade jag kommit i min nattrytm igen och det var bara att kliva upp igen. Tog en god bok, ett gammalt täcke, drog i spaken och sträckte ut mig. Reslutatet av detta i morse var en orolig medboende, en frusen undertecknad, en god bok som kilat fast sig i fåtöljens underrede och en obotlig nackspärr. G-R-E-A-T!

Tunes: Sugarpie honeybunch - Four Tops